:'(

Sista veckan på jobbet, och det kändes verkligen. Idag är första dagen som jag verkligen känner att NU är det nära. Snart ska jag hem och det är verkligen sorligt. Jag vill verkligen inte. Jag vet inte varför det finns saker som man MÅSTE göra.

Jag har börjat "lämna tillbaka" uppgifter till de olika ingenjörerna. Börjat förvarna dem om att de ska ta över i slutet av veckan, och lämna allt material som jag har gjort för dem. Det var inte kul alls. Först var jag inne hos Dipin. Vi snacka en stund, och sedan när jag var påväg ut genom dörren så ropa Dipien på mig
- Hannan
- yes?
- i'm really thankful for your help
- =) ...

Next skulle jag in till Mr. Fakhri för att be honom förbereda lite papper som jag skall ha med mig. Han var upptagen hela tiden, och när jag äntligen lyckades få hans blick sa jag snabbt vad jag behövde. Han sa att det inte var någon orsak, och jag hoppas att jag slipper tjata och påminna.

Bassel var så ledsen idag. Han är så blyg, men vill samtidigt säga vad han känner. Han uttryckte sig verkligen idag...
"Hannan, vi kommer verkligen sakna dig. Jag kommer verkligen sakna dig. Du kanske skrattar och tycker det är roligt, men jag menar det verkligen. Det har varit så kul att ha dig här. Men livet är sånt. Du måste tillbaka till ditt univeristet och jag och mina arbetskompisar ska stanna här och jobba. Men jag hoppas att vi kommer få se dig igen, och att du väljer att komma tillbaka och jobba med oss"
Jag höll nästan på att lipa, helt seriöst !

Folk runt omkring har bröjat känna igen mig. Jag har verkligen skaffat mig ett liv och vänner här. På två månader! Vad ska jag säga er. Restaurangägarna, butiksarbetar, ja till och med kvinnan som städar på toaletterna på centret vet vem jag är och säger att hon kommer sakna mig. De vet vad jag heter och ropar alltid på mig med mitt namn.

Jag har blivit bjuden hem till folk i alla olika länder (här jobbar folk från alla länder som jag nämnde i början). Vi får se vart detta leder. Världen är stor känns det som. Jag-kanske-aldrig-mer-får-se-denna-personen-känslan är så tragisk.

FÖRHOPPNINGSVIS, FÖRHOPPNINGSVIS, om allt går bra, så KANSKE jag kommer tillbaka och gör mitt examensarbete här. Vill inget hellre just nu. Först hade jag velat åka till ett annat land, men nu vet jag inte längre.

Snart blir det packa väskan, tvätta sista sista gången. Hatar hatar hatar. Men men, ännu några dagar kvar att njuta av. =)